Sicken eftermiddag

Igår hade jag och Ada en mardrömseftermiddag.
Vi var inne i stan och skulle handla lite och Ada skrek exakt varje sekund hon låg i vagnen. När man tog uppe henne var hon nöjd och glad. Men man kan ju inte gå och bära hela tiden.
Värst var det när vi kom till Östermalms tunnelbanestation och hissen var avstängd, så jag fick balansera vagnen hela långa rulltrappan ner.
Eller kanske när jag var tvungen att bära Ada och balansera vagnen inne på tåget och ingen reste sig upp och erbjöd mig en plats att sitta nära vagnen (en snäll asiatisk kvinna såg till sist desperationen i mina ögon och hjälpte mig).
Eller så var det värsta när t-banechaffisen tvärbromsade precis när vi skulle gå av, så att vagnen flög i väg och mina påsar spreds över t-banegolvet och jag och Ada också höll på att ramla. Som tur var kom en medelålders invandrarman och hjälpte mig med mina påsar och vagnen och såg till så vi kom i säkerhet och av tåget.
Eller så var det värsta när jag mitt i allt kaos vrickade foten i mina nya toffelsandaler. Då var tårarna nära...

Ps. Jag funderar allvarligt på att flytta till Kina eller Turkiet för där verkar de i alla fall hjälpa ensamma mammor.