Att prata med handdukar

Igår hade Ada en riktig krisdag. Läser i alla böckerna om allt fantastiskt som ska hända efter den här krisen. Hon ska kunna gripa tag i leksaker, hon ska kunna rulla runt, hon ska ta tag i sina fötter, hon ska "prata" mer, mm. Tur att kriserna leder nån vart...

På kvällen skrek hon nästan en hel timme i sträck. Inget vi gjorde hjälpte. Tills hon plötsligt fick syn på mannens gamla träningshandduk som hängde på tork. Då sken hon upp i ett stort leende.
Sen fick hon ligga och skratta och jollra och "prata" med handduken i en halvtimme inne i badrummet.
Det räddade hela kvällen.